The Death of Robin Hood

Jag har på förhand varit väldigt nyfiken på The Death of Robin Hood. Dels har jag alltid tyckt väldigt mycket om Hugh Jackman och Robin Hood är en rätt intressant karaktär som förevigats i många olika versioner på film. När jag läste mig till att Michael Sarnoski skulle stå för regi och manus och att det dessutom skulle bjudas på en riktigt mörk och brutal vision var jag nästan såld. Sedan släpptes trailern och hoppet dog lite. Det blev inte bättre när såväl kritikerkår som publiken började säga sitt. Men nu har jag gett den en chans.

Intrigen:
Robin Hood brottas med sitt förflutna efter ett brutalt liv fyllt av brott, våld och mord. Han är nu tyngd av sina synder och allvarligt skadad, efter en strid som han trodde skulle bli hans sista. I händerna på en mystisk kvinna erbjuds han en chans till räddning.

Jag ska tälja dig genom eld och vatten

Vi börjar i rätt ände: Michael Sarnoski. Mannen gav oss Nic Cage-ledda thrillern Pig som jag vill minnas var intressant även om jag faktiskt inte har något mer klart minne av innehållet. Han fick även axla prequelfilmen A Quiet Place: Day One som i slutändan var underhållande, nervig och ganska bra men allt annat än helgjuten. Jag har nu även läst mig till att han är tilltänkt för en Death Stranding-filmatisering. Sarnoski är en intressant regissör och av den anledningen byggde jag ändå upp lite förhoppningar inför Robin Hoods död.

Och skådespelarna. Hugh Jackman. Jag har älskat den här snubben sedan X-men och han har väl aldrig gjort mig besviken. The Prestige, Prisoners, Logan, The Greatest Showman (jag gillar inte ens musikaler!). Jag vill stå fast vid mitt ord om att Jackman alltid är sevärd, men Death of Robin Hood är nästan ett undantag. Inte nödvändigtvis för Jackman i sig, utan för manuset. Visst, han ser bister och plågad ut rakt igenom Logan också, men det är ändå en av mina all-time-favoriter tillsammans med just Prestige. Men här är felet ett annat. Manuset i stort, tempot likaså. Att se Jackman tjurig i en film på två timmar som inte engagerar är, med ett enkelt ord, plågsamt.

Bill Skarsgård för en, återigen plågad, version av Little John. Jag förstår mig inte på det hela. Skarsgård är alltid duktig, men här har han lagt till med en märklig dialekt som nästan får den ikoniska karaktären att påminna lite om farsans rolltolkning i Den Enfaldige Mördaren. Kanske är det poängen?

Sist ska vi nämna Jodie Comer. Hon hade sitt riktiga break-through i serien Killing Eve, som var riktigt underhållande åtminstone första säsongen. Kanske andra också. Sedan hände något och främst var det just för att Comers karaktär Villanelle blev too much. Comer är en skådespelare jag aldrig riktigt förstått mig på, men kanske beror det på att hon mest castats i tråkiga roller? Den sjuka morsan i 28 Years Later, en av filmhistoriens mest ointressanta intrigmässiga pusselbitar. Och nu Sister Brigid, nunnan som räddar Robin Hood från en mer än säker död. Nog för att hennes karaktär fördjupas mot slutet, men det är fortfarande en extremt blek och ointressant karaktär och Comers nollställda minspel gör inte saken bättre.

Vänta. Är det där Robin Hood och What's-his-name från Mortal Kombat?

Fan vad jag är negativ. Men det fortsätter. Death of Robin Hood är tyvärr en enda lång snoozefest i princip från början till slut. Intrigen är oklar och gör absolut inget för att engagera. Karaktärerna är rakt igenom osympatiska och man får aldrig riktigt förståelse för varför. Allt känns lösryckt och presenteras inte på ett sätt som får oss att ens vilja försöka förstå. Men det grymtas. Och det tjuras. Och soundtracket spelar lite folkvisor eller något och det är mörkt och helvete vad medeltiden var dyster.

Nu kommer jag att låta som den psykopat jag säkert är, men det enda som får upp mitt intresse någorlunda är våldet. När det exploderar, vilket det gör i några scener här och där, så är det riktigt grafiskt och rått. Det chockar, men smakar också lite illa just för att anledningar och karaktärers drivkrafter inte tydliggörs. Det gör också att våldet nästan helt saknar nerv. Little John sliter käken av en snubbe som dödat hans fru, Robin Hood sätter av någon anledning en pil rakt igenom skallen på ... Nej, jag tänker inte spoila. Men det finns så mycket grisigt här, som hade kunnat bli effektfullt och drivande om man förstod, eller åtminstone brydde sig lite.

Två timmar, gott folk. Två timmar av vad-har-jag-egentligen-sett och vad-ville-man-med-det-här. Det var faktiskt länge sedan jag såg en film som på papperet innehåller så många lovande ingredienser och involverar så många talangfulla människor men som i slutändan bara slutar i en enda utdragen suck. The Death or Robin Hood kan vara en av de absolut mest menlösa filmer jag sett i år. Och då har jag ändå sett, och recenserat, Water Park Shark. Undvik den här tjuriga snoozefesten. Se Men In Tights istället, eller något.